SigneGry

Vad snabbt lovet gått alltså. Usch och fy. Jag som var så lugn och "avslappnad" för några dagar sedan känner redan hur stressen börjar krypa fram. Speciellt i magen. Jag känner typ panikkänslor. Vafan, så ska det väl ändå inte kännas elr? Menar inte att man ska längta till att börja skolan men man ska väl ändå inte känna panikkänslor och ångest inför att återvända efter lovet? Det är kanske mitt eget fel. Men nej. Samtidigt inte. För vi ungdomar får varje dag höra en massa om hur viktigt det är med skolan och hur viktigt det är att tänka på sin framtid. Och hur viktigt det är att kämpa i skolan osv... Jag är en person som tar de orden på allvar. Jag tänker inte det löser sig. För det är något som jag inte tror håller i längden. Allt löser sig inte. Vissa val man tar i livet kommer man få leva med resten av sitt liv. Exempel gymnasievalet. Det har nu blivit ett mycket viktigare val jämfört med förut. Det har blivit mycket ojämnare med poäng m.m. Om du väljer ett yrkesprogram läser du bara i grunden 650 p medan om du väljer en samhällslinje läser 1050 p istället. Det är en ganska stor skillnad. Om du väljer att läsa ett yrkesprogram måste du tänka på att du inte kommer få någon högskoleförberedning. Du kommer alltså inte kunna söka till högskolan. Nu tänker ni antagligen att det bara är att läsa upp på komvux elr nått. Men nej. Det kommer bli så mycket svårare att läsa upp sina betyg i framtiden. Det kommer skäras ner väldigt mycket på komvux. Kul och stå där om några år och inte kunna ha möjligheten till utbildning. Många som går yrkesförberedande program får i och försig en utbildning på gymnasiet men om man sedan vill byta yrke? Vi säger att du går fordon och jobbar som lastbilschaffis i några år. Men om du sedan kommer på att nej, jag vill på förskolelärare. Lycka till säger jag då.