Söndag... ♥
Heeeeej. Ingen bra dag alltså. Jobbigt att säga då jag varit med två toppentjejer. Trots det så har jag varit sjukt nere hela dagen. Helt plötsligt kom allt över mig. Liksom åt upp mig. Alla läxor, skolvalet och klassresan. Vi har hur mkt som helst till nästa vecka. Och inte nog med det så är jag huvudansvarig för skolvalet. Och om två veckor ska min klass anordna en loppmarknad, vem tror ni är den som drar tunglasten och planerar det mesta? Precis, jag.
Alltså läxor, det är en sak och skolval, det händer en gång och dessutom är massa lärare med och stöttar. Men loppmarknaden och planering inför klassresa, det är det fan ingen som hjälper till. Eller jo, några få. Men vi har 25 st i klassen. Ska då 5 stycken göra allt? Nej. Ska då en vara den som hela tiden pushar så att saker genomförs. Så att det händer ngt, så att vi får in pengar. Ska endast en person bära allt ansvar på sina axlar? Nej. Det tycker fan inte jag är rättvist. Sånt blir jag rent ut sagt ledsen av. När människor är så jävla självupptagna, själviska och dumma! Tror dem som skiter i att ta ngt ansvar att jag inte har annat att göra? Eller att jag är den enda som kan? För så är det inte. Jag skulle göra slippa ha ångest inför denna helvetesloppis varje dag. Ångest över att inga lappar ang loppisen kommit upp ännu. Även om det bara är två veckor kvar. Och jag blev väldigt ledsen när jag frågade om ngn i klassen kunde ställa upp med att ha sitt nummer på insamlingslappen, så att folk kan ringa om dem har saker att skänka till loppisen. Men nej, det var ingen som ville ställa upp. Så tillslut blev det jag och Madde som fick skriva våra nummer. Det är bara min mamma och Maddes mamma som gjort något för att samla in pengar till klassresan. Min mamma hade hand om newbodyförsäljning, och Maddes mamma hade hand om försäljning av fröer.
Varför kan då ingen tänka sig ha deras jävla nummer på en lapp? Är det så jobbigt? Är det så jävla självuppoffrande? Nu blev det istället jag och Madde som redan dragit våra strån till stacken som fick ställa upp. Om vi någon gång ska åka på en klassresa, en ordentlig sådan. Då är det fan dags att alla börjar ställa upp och att alla vill och hjälps åt. För nu orkar jag inte mer. Jag orkar fan inte försöka och försöka. Jag vill inte vara ngn jävla tjathönsmamma som bara skäller. Jag är fan inte en sånn person. Men jag blir sådan när jag tycker människor beter sig oschysst och själviskt. Nu släpper jag detta. Jag tänker inte lägga mer energi på detta, eftersom ändå ingen bryr sig. Jag har tröttnat! Förlåt för detta inlägget, behövde få ur mig ilska. Blir så besviken på människor ibland. Men man lär sig under livets gång.
Bjuder på en bild. Moi och älskade, saknade syster. Kom hit till mig NU, behöver dig ju.
♥
Kommentarer
Trackback
