Passaporte
Jag trodde seriöst att mitt liv var ett skämt när det största skämtet, min mobil, väckte mig imorse. Jag var mer död än levande må jag säga. I det stabila tillståndet forsatte jag att befinna mig i hela turen fram och tillbaka från passcentralen. Personen på mitt passkort är inte jag. Frågan är om det ens är en person. Jag skulle kalla det en kvävd uggla. Menmen. Hur ofta langar man fram sitt pass egentligen? När jag kom hem ramlade jag tillbaka till sängen igen och där har jag pömsat hela för/eftermiddagen. Igår trodde jag att jaghade besegrat förylningen men idag blev jag påmind om att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken.
Med dessa ord önskar jag er en fin dag!
Ni kan ju njuta av den guldklimpens vackerhet om ni inte har annat för er.
Kommentarer
Trackback
